Sjuåringen är mycket för att "ta omhand". När vi var och handlade för ett tag sedan visade jag henne en liten potatis som troligen hade ramlat ur påsen när någon packade sina varor... kolla, sa jag, den ligger där och spanar efter sina kompisar. Vi hann bara gå en liten bit innan hon utbrast: åh så sorgligt! och blickade över axeln tillbaka på den ensamma knölen. Så hon fick naturligtvis springa tillbaka och rädda den. Sen blev hon alldeles kär i en pumpa som såldes i mataffären före halloween, varje gång vi gick in där suckade hon över den. Slutligen skrev hon upp pumpan på önskelistan som en julklapp hon ville ha. Då överraskade vi med att pröjsa tjugo kronor för den efterlängtade klumpen, smuggla hem den och lägga ner den i hennes säng vid läggdags, och det är här jag önskar att jag hade haft en filmsnutt på hennes totala glädje när täcket drogs bort. I alla fall sover hon med sin älskade pumpa och sköter om den, uti mellan tillbringar den tid i kylskåpet för att hålla sig pigg och fräsch som lekkompis lite längre. Ja, hon är som hon är och vi försöker väl inte direkt ändra på hennes knas heller, hon leker ju inte med tändstickor i alla fall...
