Cykelträning, helst utan ambulans

Fyraåringen håller på med cykelträning, automatiskt blir även jag tränad när jag småspringer bakom, fram och tillbaka, fram och tillbaka längs gatan. Och aldrig verkar hon tröttna. Det är ju egentligen rätt bra för då är hon ju motiverad och positivt inställd på uppgiften. Annat var det med sonen som var skitarg hela tiden och bara ville slänga bort både cykel och föräldrar... Mest minns jag dock den gången då mannen var ute och tränade med honom och ringde hem från andra sidan gatan och behövde hjälp med att ta sig tillbaka eftersom han åkt på ryggskott... Hem fick jag honom men sen låste sig ryggeländet helt, så det blev till att ringa ambulans och han fick dubbla sprutor morfin innan de kunde ta med honom till lasarettet. M. lärde sig dock att cykla till slut och det ska väl även L. göra, förhoppningsvis utan inblandning av någon ambulans.